Många vet att jag fick diagnosen Tietzes syndrom för ca 2 1/2 år sen, en diagnos jag fick rätt så fort av min läkaren efter att ambulansen fått hämta mig. Jag hade haft smärtor i bröstkorgen en längre period, stressat mkt & tränat mkt, även fast jag var sjuk ( jag vet, jag är sämst på att lyssna på min kropp & hälsa!)

Väl inne på sjukhuset så tryckte läkaren på några punkter på min bröstkorg, frågade om jag tränade mkt & var stressad, en fråga han egentligen inte behövde ställa då de syntes/märktes på mig sa han efteråt, men efter undersökning & frågor så var de säkert, det var Tietzes. 

Tietzes? Vad är de, tänkte jag... Jag har aldrig hört talas om det förut... Tietzes syndrom sätter sig i musklerna mellan revbenen och gör så att det hugger när man tar djupa andetag, eller gör en kraftansträngning, såsom att lyfta, sträcka ut & upp armar, som tex. Tietzes bildar en inflammation i bröstkorgen och även i ryggens revben.

Jag hade en inflammation runt hela överkroppen, mellan revbenen. En jobbig smärta som hämmade mig totalt i vardagen. Det var svårt att lägga sig ner, resa sig upp, sova, kunde inte ligga hur som helst, svårt att klä på mig, svårt att ta på mig strumpor, de var värst, att klä på sig... Att andas & ta djupa andetag var en pärs... Allt som normalt ska fungera i vardagen, var så jobbigt & svårt... 

När jag fick diagnosen så sa min läkare att de är oerhört viktigt med rätt rehabilitering & träning & medicinering, vilket INTE är min starka sida, att lyssna på vad folk säger. Läkaren sa oxå att om jag inte gör övningarna & tar till mig allt på rätt sätt så kan sjukdomen bli kronisk.

Kronisk? Jag blev rädd... Mina barn... Min hund... Vad betyder de!? Mitt under allt detta så beslutade jag o barnens pappa oss för att separera... Gå igenom såna känslor, materiella ting, leta boende osv... 

Jag började min medicinering med bla Ipren & diklofenak & lite sånt... Jag blev sjukskriven i 3 månader & träningsförbud. 

Tyvärr så gjorde jag aldrig de jag blev tillsagd av läkaren... 

Jag har alltid varit en rätt aktiv tjej som har mycket på gång och är i farten, många bollar i luften. Tränar, springer & social. Helt plötsligt tog allt stopp. Jag fixade inte något, orkade inte. Hårdare träning var inte att tänka på då jag inte kunde dra djupa andetag, all kraftansträngning gjorde att de högg nåt så fruktansvärt i bröstkorgen. 

Mitt sociala deltagande fungerade inte så bra, jag fick säga nej till utgångar, det var tom jobbigt att umgås umgås med vänner och familj. Att ta hand om sina egna barn & sin hund, de var en mardröm... Att ställa klockan & försöka ta sig upp för att göra i ordning barnen för skola o förskola var en plåga. Hunden skulle ut, hemmet skulle städas & tvätten skulle tvättas & vikas... Det var svårt, orkade egentligen. & många förstod inte. Tietzes.. Är det en psykisk sjukdom.
Tietzes hade ju ingen hört talas om.. Finns den då? När man inte hört talas om den?

Att gå från att kunna träna väldigt hårt, vara en grym mamma & matte, en som fixar & donar med allt, som alltid är social, till att känna sig instängd och meningslös. 

Idag, 2 1/2 år senare så är jag fortfarande inte frisk... Känner fortfarande smärta i bröstkorgen... Men jag har en fungerande vardag & tar hand om allt på bästa möjliga sätt, man är ju en stålmamma :) Har precis börjat gå snabba promenader, & jag var som senast idag, ute & sprang, kändes underbart :) 

Att inte lyssna på läkarens restriktioner är bara egoistiskt, de är nånting jag ångrar nåt så fruktansvärt idag... Hade kunnat vara helt frisk... Jag lider absolut inte på nåt sätt, men de aktiva liv jag hade, med bla träning, saknar jag oerhört mkt...

Tietzes är ingen farlig sjukdom, & går oftast över inom 1år, men de kan hämma mkt i ens liv under processen