Operation...
Många har frågor, många undrar och några vill veta... Här är min historia om min operation, Hallux Valgus.
Operationen är vidrig, läkningsprocessen är oerhört lång och rehabilitering är extremt tuff. Man går in i foten och i stort sätt sågar av benet till stortån och sätter den på plats igen, och in med skruvar.
Jag kom till Nacka sjukhus ons 15 okt 2014. Läkaren som skulle operera foten hade jag redan träffat sen tidigare, så allt bara flöt på, in på ett "öppet" rum, några tabletter och en kanyl i armen. Efter 1 timme så var de dags, jag rullade in på operationsrummet, (i min extremt fina sjukhusrock) det såg kallt och kalt och väldigt sjukhusaktigt ut, kändes lite obehagligt. Några sjuksköterskor var på plats. Dom pratade och presenterade sig samtidigt som dom band fast händer och fötter, det gick en kall kår igenom hela kroppen. Lustgasen sattes på plats och innan jag visste ordet av så var de svart.
Vaknade 3 timmar senare och undrade om jag hade blivit opererad eller inte, var tvungen att kika ner på foten under filten, o jajamensan, inlindad och fin var den. Provade att röra på foten, de hände inte så mycket, men kände dock ingen smärta, tack vare alla underbara piller, tacka gud för dom =)
Fick en liten frukost som bestod av te och smörgås, de satte finfint =)
Efter nån timme så kom doktorn in och kollade på foten, han var supernöjd och allt hade gått väldigt bra, skönt tänkte jag högt och pustade ut... Fick åka hem efter ytterligare 1 timme, med massa smärtstillande i mitt namn på apoteket, ett par kryckor och en extremt ful sandal i one size på foten. Utanför stod Rickard och väntade på mig, man får ju inte köra bil efteråt. Under bilresan blev jag piggare och piggare, kände ingen smärta eller konstigheter, så vi traskade runt i centrum, glatt ovetande om den kommande smärtan som skulle smyga sig på när mirakelpillrena slutat verka. Och det med besked, vilken smärta, proppade i mig smärtstillande/morfin och sov mest. Låg i samma ställning i timmar, i dagar, kände nästan ingenting, fantastiskt... =)
2 veckor senare var de dags att byta bandage, tvätta rent och linda om foten... Usch VILKET SÅR, vilket ÄRR, och STYGNEN! De var jag inte alls beredd på, URK!! Aja, på med sandalen o hoppa iväg på kryckorna...
Allt var jobbigt… Jobbigt att duscha, jobbigt att dra på sig byxor, jobbigt att ständigt hoppa på kryckor, ville bara att de skulle vara över...
6 veckor, nu ska bandaget bort!! Amen dra på trissor va fult och äckligt, stackars fot!! Hur ska detta nånsin se bra ut igen?? Och hur ska jag nånsin få tillbaka rörelsen i foten, den är ju helt stel, svullen, blå, katastrof!
Känns väldigt konstigt att gå utan sandalen och utan bandage, foten är svag och man har felbelastad en längre tid, haltat och gått konstigt.
Nu har de gått 7 veckor och 1 dag, och foten är långt ifrån återställd. Gör mina övningar och försöker gå rätt och belasta rätt. Tankarna snurrar och känslorna är blandade, skönt att man gjort de, men frågan är om de var värt de...? I dagsläget så skulle jag aldrig göra om de, har haft för mycket infektioner, sjukdomar och komplikationer under denna tid. Man ska VILA, VILA och VILA, vilket är supersvårt när man har barn att ta hand om, en hund som ska rastas och städning matlagning som ska fixas. Man är livrädd för att slå i foten, röra foten, trampa snett eller konstigt, man är så rädd om foten.
Nu har jag 1 vecka kvar på min sjukskrivning, 1 vecka kvar att kunna bli så pass återställd att kunna springa runt på gården, låta barnen råka trampa på foten, på och av med skor osv… (jobbar på förskola med 3-åringar). Allt återstår att se…
Operationen är vidrig, läkningsprocessen är oerhört lång och rehabilitering är extremt tuff. Man går in i foten och i stort sätt sågar av benet till stortån och sätter den på plats igen, och in med skruvar.
Jag kom till Nacka sjukhus ons 15 okt 2014. Läkaren som skulle operera foten hade jag redan träffat sen tidigare, så allt bara flöt på, in på ett "öppet" rum, några tabletter och en kanyl i armen. Efter 1 timme så var de dags, jag rullade in på operationsrummet, (i min extremt fina sjukhusrock) det såg kallt och kalt och väldigt sjukhusaktigt ut, kändes lite obehagligt. Några sjuksköterskor var på plats. Dom pratade och presenterade sig samtidigt som dom band fast händer och fötter, det gick en kall kår igenom hela kroppen. Lustgasen sattes på plats och innan jag visste ordet av så var de svart.
Vaknade 3 timmar senare och undrade om jag hade blivit opererad eller inte, var tvungen att kika ner på foten under filten, o jajamensan, inlindad och fin var den. Provade att röra på foten, de hände inte så mycket, men kände dock ingen smärta, tack vare alla underbara piller, tacka gud för dom =)
Fick en liten frukost som bestod av te och smörgås, de satte finfint =)
Efter nån timme så kom doktorn in och kollade på foten, han var supernöjd och allt hade gått väldigt bra, skönt tänkte jag högt och pustade ut... Fick åka hem efter ytterligare 1 timme, med massa smärtstillande i mitt namn på apoteket, ett par kryckor och en extremt ful sandal i one size på foten. Utanför stod Rickard och väntade på mig, man får ju inte köra bil efteråt. Under bilresan blev jag piggare och piggare, kände ingen smärta eller konstigheter, så vi traskade runt i centrum, glatt ovetande om den kommande smärtan som skulle smyga sig på när mirakelpillrena slutat verka. Och det med besked, vilken smärta, proppade i mig smärtstillande/morfin och sov mest. Låg i samma ställning i timmar, i dagar, kände nästan ingenting, fantastiskt... =)
2 veckor senare var de dags att byta bandage, tvätta rent och linda om foten... Usch VILKET SÅR, vilket ÄRR, och STYGNEN! De var jag inte alls beredd på, URK!! Aja, på med sandalen o hoppa iväg på kryckorna...
Allt var jobbigt… Jobbigt att duscha, jobbigt att dra på sig byxor, jobbigt att ständigt hoppa på kryckor, ville bara att de skulle vara över...
6 veckor, nu ska bandaget bort!! Amen dra på trissor va fult och äckligt, stackars fot!! Hur ska detta nånsin se bra ut igen?? Och hur ska jag nånsin få tillbaka rörelsen i foten, den är ju helt stel, svullen, blå, katastrof!
Känns väldigt konstigt att gå utan sandalen och utan bandage, foten är svag och man har felbelastad en längre tid, haltat och gått konstigt.
Nu har de gått 7 veckor och 1 dag, och foten är långt ifrån återställd. Gör mina övningar och försöker gå rätt och belasta rätt. Tankarna snurrar och känslorna är blandade, skönt att man gjort de, men frågan är om de var värt de...? I dagsläget så skulle jag aldrig göra om de, har haft för mycket infektioner, sjukdomar och komplikationer under denna tid. Man ska VILA, VILA och VILA, vilket är supersvårt när man har barn att ta hand om, en hund som ska rastas och städning matlagning som ska fixas. Man är livrädd för att slå i foten, röra foten, trampa snett eller konstigt, man är så rädd om foten.
Nu har jag 1 vecka kvar på min sjukskrivning, 1 vecka kvar att kunna bli så pass återställd att kunna springa runt på gården, låta barnen råka trampa på foten, på och av med skor osv… (jobbar på förskola med 3-åringar). Allt återstår att se…
